Se, vita flingor sväva
så tyst och lätt mot jorden ner
Det vita täcket väva,
som jag på marken ser.

Nu göms de vissna rester,
som kulen höst har lämnat kvar.
Sin snöskrud vintern fäster
på allt naturen har.

Och solen glitter stänker
så rikt på jordens vita dräkt.
En praktfull glans den skänker,
från ljusets värld en fläkt.